Okej, jag är helt fast.
X
Har haft en sanslöst produktiv dag, klockan är halv nio och jag räknar med direkt djupsömn så fort jag lägger mig ner efter att ha skrivit klart det här. Det känns väldigt bra. Har inte somnat innan 03 på... veckor. Och imorgon kommer finaste November till Sverige via Malmö, det känns också sjukt, sjukt bra! Och på fredag kommer Filippa hit! Ovanpå det: böcker som fascinerar mig mer än det mesta andra facklitterära någonsin gjort. Tja, livet är fint, jag är glad. Och en aning stressad, men det hör nog till ändå!
X
När jag vaknade imorse var hela världen utanför mitt fönster ett mjukt blågrått töcken. Det var så fint att jag inte ens brydde mig om att snooza vidare de sista tio minutrarna innan 'måste, måste upp'-klockslaget. Nu har dimman lättat en aning, men fortfarande fint. Abi är hemma igen, det gör mig sjukt glad. Åt saffransknallgula lussekatter till (hemma igen efter föreläsning)-frukost nyss. Natten igår var det märkligaste på länge. En mental minnesanteckning blir att aldrig mer försöka dricka alkohol och allt som hör därtill på en redan crappy hälsa. Det var ingen hit.
UPDATE:
Det började brinna i mitt hus! Vaknade (igen) av sirener vid sextiden på kvällen! Action!
X
Har försovit bort min tvättid (Att tro att man kan lägga sig klockan 05 och sedan faktiskt kommer gå upp klockan 07 för att... tvätta får mig att undra om inte min självbild ofta är, vad skall man säga, en aning överdrivet optimistisk!), har upplevt kanske tio minuter av dagens återstående solljus, i morgonrufs och pyjamaströja, och har uttökat min samling lånekort. I övrigt är dagen fortfarande nyfödd (händelselös).
X
Jag läser väldigt mycket just nu. Alltså, mycket för att vara mig också. Det är i princip det enda jag gör. (Jaja, fantastiskt tacksamt och lättanalyserat beteende. No shit.) Hela tiden, överallt och uteslutande Nabokov. Idag upptäckte jag att någon skrivit i marginalerna på ett tiotal sidor i min Blek låga (som då egentligen inte alls är min, utan hemmahörande på Malmö stadsbibliotek). Versaler, blyertstext, utsuddat men fortfarande läsbart. Så här: DET HANDLAR INTE OM KUNSKAP - DET HANDLAR OM MOD. ATT LEVA SOM POET ÄR SOM ATT SPRINGA BARFOTAD ÖVER DEN VASSA EGGEN. ATT LEVA SOM POET ÄR ATT TA HOPPET FRÅN KLIPPAN UT I OVISSHETEN. VARJE DAG. ATT LEVA SOM POET ÄR ATT BEJAKA DÖDEN - VÅGA SE EVIGHETEN OCH ÄNDÅ FORTSÄTTA FRAMÅT. EN SANN POET BRINNER - TROTS ATT HAN VET ATT LÅGAN KOMMER ATT TA HANS SINNESRO - HANS MENTALA HÄLSA OCH SLUTLIGEN HANS LIV. DET SÄGS ATT "KOMPROMISSA ÄR DJÄVULENS SPRÅK". JAG VET INGET OM DET. MEN EN POET KAN INTE KOMP. DÅ ÄR HAN INTE LÄNGRE EN POET. DU FRÅGADE OM MIN SINNES(---)! JAG HAR POETEN I MIG - GALNINGEN - GENIET - LIVET - DÖDEN. DEN KALLAR, LOCKAR, DRAR. JUST NU HAR JAG SVIKIT MITT KALL. JAG ÄR EN "FLATLINER". JAG "LEVER" INTE RIKTIGT. DÄRFÖR ATT JAG INTE VÅGAR BEJAKA POETEN I MIG. HAN FÖLJER INGA NORMER - INGA KONVENTIONER - FÖR HONOM FINNS INGET VIKTIGARE ÄN HANS ORD. JAG ÄR SKYLDIG HONOM NÅGOT - MITT LIV. UTAN POETEN I MIG HADE JAG INTE LEVT IDAG. JO, JAG VET: ALLTID DETTA MELODRAMA. MEN DET ÄR OCKSÅ JAG. JAG HAR SKRIVIT SAKER SOM ÄR SÅ BRA - SÅ KLARA - ATT JAG HÄPNAR NÄR JAG LÄSER. (---) POETEN I MIG SJÄL MIN SINNESRO. HAN LOCKAR, HOTAR, FÖRFÖR OCH FÖRSTÖR. MEN I MIG LEVER OCKSÅ KILLEN SOM BARA VILL LEVA HÄR OCH NU. ÄLSKA DIG - ÄLSKA MED DIG - SKAFFA EN FAMILJ - LEVA LYCKLIGA I ALLA., .BLA.BLA. JAG ÄR EN SPLITTRAD INDIVID SOM DU VET. ATT LEVA "VANLIGT" LIV - OM DET MÅSTE SKE (-- ---) ÄR INGET ALT. KANSKE MÅSTE JAG VÄLJA POETENS VÄG. "I CHOOSE A DIFF. ROAD... A ROAD LESS (?) (---). " DET INNEBÄR INTE ATT VI INTE KAN LEVA IHOP. ELLER...? JAG KAN BARA TALA FÖR MIG.
Och jag kan mot min vilja inte låta bli att tycka att det är... lite fint. Eller ärligt talat, så jävla fint.
Och jag kan mot min vilja inte låta bli att tycka att det är... lite fint. Eller ärligt talat, så jävla fint.
X
Lite sommarvärme, lite känslan av liv och rörelse snarare än överlevnadsisolation, klyschiga senhöst/vinter-tankar, allt det grå och eskapism genom sömn och litteratur ; yes please. Jag hade inte bangat.
X
Gick till biblioteket idag, tanken var att jag skulle låna Ayn Rands Och världen skälvde - del ett och två. Men när jag väl lyckats lokalisera böckerna så... framsidorna var så outhärdligt fula, så fula att jag faktiskt inte klarade av att ta med dem hem. Det var de fulaste bokomslagen jag har sett i hela mitt liv. Alltså, inte så där bara gamla, slitna och taffligt gjorda... det är helt okej, men så var alltså inte fallet. Och det var inte vad som verkar vara den boken/böckernas klassiska framsida heller. Nej, det var någonting som bara skrek litterär version av tv4's Glamour, á la 70-tal. Så smärtsamt fult att jag hellre väntar ett tag med att läsa den, trots att jag intensivt sett fram emot det de senaste dagarna. Vilket inte riktigt känns som ytlighet på acceptabel nivå... MEN! Vad som då är väldigt fint är att Hannah är här och hälsar på nu över helgen, och att hon visar sig vara ytlig på nästan en ännu värre nivå än mig! Idag när vi skulle äta så satt hon på fullt allvar och beklagade sig över att jozo salt har ändrat form en aning på sin förpackning för att göra den mer greppvänlig, vilket hon menade gjorde den provocerande mindre estetiskt tilltalande. Haha! På riktigt! Dessutom hatar hon tydligen också lukten av honung, det kanske finns några systerliga likheter oss emellan trots allt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Bloggarkiv
